När pappa somnat i stolen, mamma är iväg på syjunta och tv inte visar nåt vettigt gick jag till stallet o hälsade på mina bebisar. Efter ropat några gånger kom Asterix som...ja som en blöt katt från regnet och Hermes tittade lite försiktigt ut. Det var nog inte förens jag hade dem i knäet som jag förstod hur mycket jag saknar dem. Jag vet egentligen att lägenheten var alldeles för liten för dessa busfrön och att de älskar livet här på gården, men jag vill juh ha dem hos mig. (Bara llite självisk) En stund i stallet och det kändes som om vi var hemma i soffan, det var till och med så bekant att jag somnade på golvet i stallet med två spinnande katter på mage o ben.
Så kan det gå. Imon ska de få följa med mig på en höstpromenad med systemkameran i högsta hugg. Om de är rena kanske de får följa med i huset o gosa i soffan. Om vi alla tre tittar på mamma med stora ögon :D
Såhär små var dom när vi hämtade dom. Fastnar dom på foto imon så får ni se hur de ser idag :D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar